Medieträning från pandemin och framåt

Presskonferens för 15 år sedan, det gick att se på journalisternas kroppsspråk vilket sorts medium de kom ifrån. På den tiden kom reportern från radion. Eller från en tidning. Eller från tv.

Radioreportern var den som tittade nervöst på klockan, det fanns ju alltid en nyhetssändning hon borde ha hunnit till. Tidningsreportern samlade på sig papper, bakgrundsmaterial och bilder och ännu mer papper och försökte samtidigt anteckna presskonferensens kommentarer. Tv-reportern lutade sig tillbaka. Eftersom presskonferenser är dålig tv, väntade han med frågorna till den egna intervjun efteråt. Det var ju flera timmar kvar till sändning.

Idag har varje redaktion bokstäver, stilla bilder, ljud och video och alla sliter mot klockan. Ingen kan luta sig tillbaka, alla samlar fakta och kommentarer. Videon blev den viktigaste bäraren och dess betydelse kommer att öka efter pandemin.

Då, 1995 när jag började medieträna var det annorlunda. Den stora videokameran skrämde och imponerade. Jag noterade hur kursdeltagarnas tankar gick.

– Tänk, bli intervjuad av en riktig tv-reporter, framför en sån där riktig tv-kamera. Ja ja, visserligen kommer jag inte att råka ut för det i verkligheten, det är ju bara lokaltidningen som ringer mig, ibland blir det kanske någon lokalradiomikrofon.  Men tv, nej inte för mig.

Mycket tid gick åt till att övertyga om att medieträning handlar om att förutse frågor, formulera budskap, fatta sig kort oberoende av plattform. Journalister tänker ungefär likadant om vad som definierar en nyhet, en bild, en vinkel. Vi sa förresten inte plattform på den tiden, vi sa medium. Mediet tv eller mediet tryckta tidningar.  

Jag påminde också… nej varnade för att internets framväxt skulle öka kraven på att framföra ett meddelande inför levande kamera, oberoende av medium. Och framtidens videokameror skulle bli billigare och vanligare och…

Medan jag satt och förklarade, svischade något förbi utanför fönstret. Det var verkligheten.

Prisraset

Videokameror blev inte billigare, de blev löjligt mycket billigare. En Betacam som var den vanligaste nyhetskameran på 80-talet, kostade en halv miljon. Då.

DigiBetan som kom 1993 över 700 000 90-talskronor. 

Sedan störtdök priserna. Vid en snabbsökning idag hittar jag den dyraste 4K-kameran för professionellt bruk till 37 000 kronor.  Den billigaste 4K-kameran kostar 6 000 och alla kameror nu är smartare än alla då.

Tidningarna började ta med sig videokameror på presskonferenserna, sedan gjorde radioreportrarna detsamma, därefter webbredaktioner, bloggare och vloggare. 

Teknikdriven utveckling

De började kalla sig mediehus. Några av dem hade kamerorna på stativ men dessa var inte stora och dumma utan små, smarta, lätta och billiga. En del kameror kom inte i kameraväskor, de kom i fickor.  Allt oftare var fotografer ersatta av videojournalister. 

Utvecklingen var teknikdriven. Processorerna snabbare, minnena fysiskt mindre men med högre kapacitet, upplösningen i bilderna bättre. Teknikens utveckling, i kombination med vanlig mänsklig kreativitet skapade digitala tjänster för musik, filmer, möten, dejting – och allt fick plats i fickan..

Ekonomidriven utveckling

Med ständig tillgång till musik, nyheter, tv-kanaler direkt i en mobil minskade behovet av plastbitar för att lyssna på musik eller en packe papper för att bära nyhetstext. 

Konkurrensen var hjärtlös. Yrkesgrupper försvann, människor förlorade identiteter och sysselsättning. Korrekturläsare ersattes av ordbehandlare. Professionell journalistik fajtades om utrymme och pengar mot videosnuttar med olyckor och söta katter. Journalistiken förlorade.

På så sätt var utvecklingen självklart driven av ekonomi, klickdriven.

Socialt driven utveckling

Nu ser vi en social utveckling. Vi behöver ju inte vara i samma rum för att göra en tv-intervju, för ett sammanträde, för en jobbintervju, för att tala till medarbetarna eller för att arbeta med kollegor.  

Men av alla tänkbara drivmotorer – teknik, ekonomi, lagkrav – som kan skapa eller påskynda en utveckling hade jag aldrig trott att den mest potenta skulle vara en pandemi.

För nu är den sociala utvecklingen driven av nödvändigt fysiskt avstånd. Tjänsterna kan göra mycket av det vi gör i ett fysiskt möte utom att överföra biologisk smitta. 

Vi tvingas att lära oss att tala och arbeta obehindrat även om kollegan inte är i rummet. Det är inte kul men det fungerar. Vi delar middagar på avstånd, vi har personalmöten, håller tal och kör direktsändningar. 

Och vi gör det tack vara en liten grön prick i skärmens överkant – en manick som gått ifrån att vara en tung pjäs för 700 000 kronor till standardutrustning i varje dator och mobil. Videokameran.

Framtiden

Den ställer samma gamla krav – och några nya – på dig som framträder. Och därmed är vi i framtidens medieträningar.

Titta på reportern när du intervjuas, sa jag då i medieträningarna. Det är så du får kontakt.

Nu säger jag: 

– Titta på den gröna pricken för att få kontakt och gör det i intervjuer, i digitala möten, när du håller tal. Titta på gröna pricken, inte på bilden. I digitala möten är det bra om du använder andra deltagares förnamn då och då, för att inkludera och överbrygga den faktiska frånvaron.

– Och om reportern är i samma rum som du, titta på henne.

DIGITALA MÖTEN
Ställ kameran i ögonhöjd eller högre. Vi blir bättre när vi tittar upp i bild. Dubbelhakor försvinner, bakgrunden visar din miljö, inte ditt tak.
Kan du dessutom göra din bakgrund oskarp framträder du bättre.

Vi medietränar inte med generella frågor som passar alla, vi är inlästa på ditt ämne och om du vill, väjer vi inte för de kontroversiella frågor du kan råka ut för i din verksamhet. Framförallt riktar vi in oss på att du ska nå igenom i mediebruset med ditt huvudbudskap, det som bildar rubriker och klick. Det som ger spridning åt din idé, din tjänst eller produkt. 

När jag skriver denna betraktelse slås jag av en tanke, att det jag talar om gäller alla tider, varje språk och folkslag. Viljan att sända meddelande till omvärlden är evig och visst liknar själva budskapen varandra, genom årmiljonerna?

”Jag är bäst.” 

”Här är mitt förslag.”

”Lyssna till min åsikt.” 

”Kom igen! Nu måste vi verkligen bekämpa det här problemet.”

Verktygen har varit olika, från ett vrål i natten med slag mot bröstkorgen för att hävda din stams revir till en tweet om ert digitala affärserbjudande. 

Men budskapen liknar varandra och det är dem vi arbetar med i framtidens medieträning – efter pandemin.

Snart är vi där.

6 januari, 2021 – Okategoriserade